ett helt halvt år i staterna

 För sex månader sen stod jag på Arlanda och kramande om min familj. Jag kommer ihåg känslan av att stå där. Mina minnen är att det var som att allt bakgrundsljud bara försvann. Det var tyst, och allt gick långsamt. På ett sätt kändes allt väldigt sorgligt. Fast jag grät aldrig, jag kunde liksom inte. För jag visste ju att jag i samma stund stod närmare min dröm än någonsin tidigare. Allt var bara otroligt kontigt. Sorgset, tyst, men fridfullt(?), spännande och skrämmande. Har nog aldrig varit med om dem intrycken på samma gång förrut, för dem brukar inte vanligtvis gå hand i hand med varandra. 

Sex månader är en lång tid, iallafall när man är 17 år och det handlar om vara ifrån alla där hemma. Men samtidigt har dagarna blivit till veckor och veckorna blivit till månader utan att man ens märkt det. För tiden springer iväg! Jag har hittills hunnit med massor och mer ska det hinnas med innan jag åker hem i juni. Jag är inte klar än. 

Men är det inte otroligt att mer än halva tiden redan passerat? Det gör mig alldeles sprallig, lycklig, och glad att veta att om bara lite mer än 4 månader står jag på svensk mark igen och kramar om alla där på flygplatsen igen! Jag tror faktiskt inte att någon förstår längtan efter den känslan, för jag kunde inte föreställa mig den längtan förrän jag kom hit. 

Men, även om jag längtar till det ögonblicket vill jag ta vara på alla mina dagar till fullo tills dess. För som sagt, tiden springer iväg och det är alldeles för kort för att slösa bort dagarna med att leva i framtiden. Något som blivande utbytesstudenter också borde tänka då det är otroligt lätt att sluta leva i nuet innan man åker och istället leva drömmandes om utbytesåret som väntar. Försök istället släppa det för ett tag, umgås med dina vänner, din familj och visa att du bryr dig om dem!
 
 




NAMN *
Kom ihåg mig?

EMAIL (publiceras ej)


BLOGG


KOMMENTAR