lova att ta vara på era dagar, fyll dem med glädje och liv

Livet är så skört, så fruktansvärt ömtåligt. Jag kan inte förstå. Varför varför varför? Ena stunden sprudlar någons livsglädje och personlighet, men plötsligt finns ingenting längre där, det är som bortblåst, för alltid. Hur är det möjligt? Hur kan någon bara...försvinna? 
Vi delade tre fina år i samma klass, och du spred så mycket glädje omkring dig. Alla skratt och minnen man har delat - det är ofattbart att du inte längre finns här bland oss. Du var en klippa, en fin vän som ställde upp för oss andra. Det är så långt ifrån min verklighet att det här ens kan hända så jag finner inga ord. 

Jag har aldrig någonsin mött döden på det här sättet. Har aldrig sett någon dö, har ingen nära som avlidit och det gör att jag inte riktigt kan förstå att sånt här kan hända. Jag har aldrig behövt förstå att det faktiskt händer dagligen, att folk mister sina liv. Vi var inte bästa vänner och har heller inte pratat på ett tag, men det känns ändå. Sexton år är ett på tok för kort liv och det är inte rättvist någonstans. Herregud.
 
 Vila i frid bästa Rami, vi alla tänker på dig, mycket <3
 
 
 
 




NAMN *
Kom ihåg mig?

EMAIL (publiceras ej)


BLOGG


KOMMENTAR