jag är påväg mot toppen igen

Min hjärna har gått på högvarv de senaste dagarna och jag har även känt mig... konstig. Jag är lycklig men ändå inte glad. Jag är nere men ändå inte ledsen. Jag vill göra allt men ändå har jag noll motivation. Det är som att jag inte känner någonting alls. Har ni känt så någon gång? 

Det är väldigt underligt att jag känner på det viset, för jag längtar varje sekund till nästa vecka då jag sätter mig på flyget. Kanske handlar det om att jag inte vill blanda in för många känslor inför avresan? För att på så vis förhindra de jobbiga känslor som förr eller senare förmodligen kommer dröpa över mig när jag åkt? Hm... bara en tanke. 
 
Jag älskar att träna i alla dess former. Allt från spinning och löpning till danspass och lagsporter, men de senaste veckorna har jag (som sagt) varit allt annat än motiverad till att göra något alls. Väldigt jobbigt, och framförallt tråkigt... Men, igår tog jag mig ut på en MTB-tur med pappa i skogen och jösses vad kul det var - tack och lov! 

Idag blev det en terränglöprunda med morbror som var väldigt rolig den med! Vi hann nästan undan regnet, men inte riktigt. Sista biten gjorde spöregnet oss sällskap, men eftersom jag fullkomligt älskar regn gjorde det ingenting. Så skönt att äntligen känna en längtan efter träningen, för den gör mig ALLTID så mycket gladare. 

Glad och böt efter lite träning, som jag har längtat.
 




NAMN *
Kom ihåg mig?

EMAIL (publiceras ej)


BLOGG


KOMMENTAR