tack för kommentarer och frågor

Först och främst blir jag jätteglad när det dyker upp kommentarer och frågor på bloggen. Det gör det så mycket roligare att skriva, för då vet jag att folk faktiskt läser, och är nyfikna! Jag har fått en hel del frågor som jag svarat på, men jag har dock inte svarat på dem i inlägg. Vill ni att jag ska svara på frågorna i inlägg istället så alla kan ta del av svaren?  Kanske ha en frågestund? Kom gärna med en åsikt, och jag  tar gladerligen emot fler frågor och svarar så gott jag kan!!! 
 

 
Svara iallafall på denna fråga i ett inlägg 
 
Question/Bella -
Jag har en fråga åt dig... skulle du vilja leve där i USA gå på college, ha ett liv där om du fick chansen?
 
Answer - 
Hej Bella, den frågan har jag själv funderat över många gånger och jag har inte ett rakt svar på den frågan. Jag har ärligt talat alltid haft en dröm om att flytta till USA, New York City närmare bestämt, för att jobba där bland de höga höljderna, men för tillfället vet jag inte om jag skulle vilja bygga upp ett liv och en vardag så långt bort från min familj och mina vänner, även om det många gånger känns spännande och lockande att lämna Sverige. Jag har här och nu varit i USA i endast 20 dagar och jag har det jättebra, men samtidigt är det jobbigt. Jag tänker därför såhär, efter detta år kanske jag har ett bättre svar på den frågan - när jag verkligen fått känna på hur det känns att leva här, vara långt borta från alla jag älskar, under en längre tid. 
 
Kanske skulle jag kunna tänka mig att bo här i några år, men som jag känner nu - inte för alltid. Jag ska försöka komma ihåg den här frågan och även svara efter mitt år.
 

amerikanskt ja

Godmorgon!
Allt är så annorlunda här. Det är inte dåligt, utan annorlunda. Och väldigt amerikanskt!
 
Som matsalen. Så typiskt amerikansk verkligen. Allt är 10 gånger större än i Sverige och 10 gånger sötare än i Sverige! Och efter varje måltid har de (iallafall här) dessert?! Och det är inte i lagom måtta utan i stora lass. Cup cakes, mjukglass, kulglass, brownies, cookies, macroons som är stora som hamburgare osv... Maten är förståeligt en stor omställning för mig, men jag tror man väljer sig. Jag är dock glad att det finns frukt och grönsaker också till varje måltid, så man känner sig lite hemma haha...
 
Idag frågade jag vid frukIosten om de hade kanel. Alltså bara vanlig kanel. Vad de tar fram är en stor burk med kanel, men en socker- och kanelburk. Jag frågade igen men det där va kanel för dem...Hm? 
Var bara att tacka,le och strö på det :) 

 

man känner så mycket men så lite.

Jag gick och lade mig igår utan att känna något alls. Men sen låg jag och funderade. Länge. 
Den här natten skulle bli den sista hela natten i min säng. Den sista natten jag sover för att sen vakna på morgonen och äta frukost. 
 
Det var en lustig känsla att somna till. Men långt ifrån obehaglig. Samtidigt som man börjar känna lite oro kommer ett lyckorus. För nu inser jag att jag snart snart snart är påväg. Snart står jag där och lever ett helt annat liv. Ett liv jag inte har någon aning om hur det komer bli, men som jag ändå suktar efter mer än något annat. Är det inte underligt?
 
 

att säga hejdå

Det har bakats en massa, fikats en massa och kramats ännu mer än så idag. Släkten har varit här och önskat mig lycka till & sagt hejdå idag. Det blir många blandade känslor, men det var väldigt kul att få träffa alla.
 
Det är självklart ledsamt att krama alla hejdå, men är inte det en del av livet? Att våga släppa taget, släppa det och de man älskar för att utmana sig själv, lära sig och växa? Jag är säker på att det här året ifrån alla nära & kära och mitt vanliga liv kommer ge mig så mycket som jag kommer vara tacksam över livet ut. 
 
Visst kommer det vara mer än tufft vissa stunder och visst kommer jag sakna så det gör ont många dagar, men är inte det en del utav hela grejen? Det ingår liksom. Men är det inte av motgångarna man växer som allra mest? Det tror jag. Det gör en starkare. 
 
 
Tack för en fin dag alla, älskar er så! kram på er  
 
 

jag är påväg mot toppen igen

Min hjärna har gått på högvarv de senaste dagarna och jag har även känt mig... konstig. Jag är lycklig men ändå inte glad. Jag är nere men ändå inte ledsen. Jag vill göra allt men ändå har jag noll motivation. Det är som att jag inte känner någonting alls. Har ni känt så någon gång? 

Det är väldigt underligt att jag känner på det viset, för jag längtar varje sekund till nästa vecka då jag sätter mig på flyget. Kanske handlar det om att jag inte vill blanda in för många känslor inför avresan? För att på så vis förhindra de jobbiga känslor som förr eller senare förmodligen kommer dröpa över mig när jag åkt? Hm... bara en tanke. 
 
Jag älskar att träna i alla dess former. Allt från spinning och löpning till danspass och lagsporter, men de senaste veckorna har jag (som sagt) varit allt annat än motiverad till att göra något alls. Väldigt jobbigt, och framförallt tråkigt... Men, igår tog jag mig ut på en MTB-tur med pappa i skogen och jösses vad kul det var - tack och lov! 

Idag blev det en terränglöprunda med morbror som var väldigt rolig den med! Vi hann nästan undan regnet, men inte riktigt. Sista biten gjorde spöregnet oss sällskap, men eftersom jag fullkomligt älskar regn gjorde det ingenting. Så skönt att äntligen känna en längtan efter träningen, för den gör mig ALLTID så mycket gladare. 

Glad och böt efter lite träning, som jag har längtat.
 

om en vecka...

Om en vecka checkar jag i panik min packlista för sista gången.
Om en vecka har jag ätit min sista svenska middag (i Sverige) på 1 år.
Om en vecka går jag och lägger mig för sista gången på 1 år i min underbara säng.
Om en vecka kommer jag inte kunna somna.
Om en vecka är jag mer förväntanfull och rädd och orolig och sprallig och glad och ledsen och speedad, än någonsin.
 
Kan ni förstå den känslan, att det händer om en vecka?

svensk sommar när den är som bäst

Tänk om de inte har jordgubbar i USA? Den tanken har slagit mig på senaste. Visst vore det mer än konstigt om det inte fanns, men Svenska jordgubbar - det har de garanterat inte. Jag får helt enkelt passa på att njuta av våra hejdlöst goda svenska gubbar nu under de sista dagarna här hemma. För svenska jordgubbar är oslagbara, håller ni inte med? 
 
Mmm.....
 Nikon D3100 foto: jag

"annorlunda är inte sämre, det är bara... annorlunda"

Nedräkningen står på 11 dagar. 11 DAGAR?! I och med att det närmar sig med stormsteg börjar jag faktiskt förstå att jag ska åka hemifrån. Bort från vänner, familj, mitt barndomshem, mitt bekväma liv. 
 
Den störta delen av mig är väldigt väldigt taggad nu när det drar ihop sig för jag har så mycket som jag ser fram emot såsom resor, nya möten och upplevelser. Samtidigt är en annan del inom mig panikslagen. Den delen är mindre, men den finns där. Den delen av mig själv har insett att allt kommer vara så... långt borta.
 
Det kommer inte vara självklart att spontant kunna ringa mamma eller pappa efter skolan eller när jag behöver råd.
Det kommer inte vara självklart att kunna ta en långpromenad eller löprunda med min fina syster på kvällskvisten.
Det kommer inte vara självklart att kunna busa med småsyskonen tills de viker sig av skratt.
Det känns sorgligt på ett sätt, men det är så det är. Jag får finna mig i det.
 
Mycket kommer vara annorlunda - om inte allt - och det kommer definitivt vara jobbigt vissa stunder.
Men, är det inte det som är meningen med det här, just att det ska vara annorlunda och fyllt med utmaningar?
 
 
Jag fullkomligt älskar dessa bilder. Det lyser glädje av dom. Älskar er!!!
Nikon D3100 foto: Jag 

nu slipper jag resa utan väska

Har fixat viktiga (och roliga) saker idag, nämligen ytterligare några presenter & resväskor! När vi gick in på Faluns väskbutik för att leta resväska blev jag förälskad med engång. Där stod dom, turkosa och underbara, väntandes på att vilja följa med mig hem. Iallafall ville jag själv det. Nu äger jag därför två turkosa resväskor som kommer bli mina reskompisar till USA. Mycket bra! 
 
Tänk, nu har jag faktiskt ALLT som jag behöver för att kunna resa. Visst, det är många saker kvar att fixa, men allt som gör det möjligt att resa iväg är färdigt & klart. Pass, visum, familj, flygbiljetter, resväskor... Den känslan är underbar ska ni veta!
 
Vi köpte även några presenter till mina värdsyskon som jag tror & hoppas kommer bli uppskattade. (Vet inte om min värdfamilj läser här, så vad jag köpte får förbli hemligt här). Har några saker kvar att fixa till familjen, sen är jag redo till 110%, om inte mer...!
 

16 dagar kvar (!!!)

Jag tror att jag kommer sakna...
- min familj, släkt, vänner <3
- att kunna (eller få) ta cykeln till skolan
- kollektivtrafik
- min kudde & säng
- mormors köttbullar och bullar
- svensk mat överlag (!) som knäckebröd, mörkt bröd, fil, etc...
- spontana kvällar med vänner
 
Men jag ser verkligen fram emot...  
- campet, att träffa massa andra utbytesstudenter 
- att möta och lära känna min värdfamilj
- träffa nya vänner
- alla upplevelser och nya saker jag kommer se
- första dagen i skolan (och alla andra dagar)
- prom & homecoming
- alla amerikanska högtider 
- att gå på någon stor match
- att åka till Mexiko med min värdfamilj (!)
- att växa som person
- att bli grym på engelska
- victoria's secret, starbucks, froyo...
- MALL OF AMERICA
- att faktiskt bo i USA
 

3 veckor 3 veckor 3 veckor...

Ja, om exakt 3 veckor sitter jag förmodligen sömnlös och mer förväntansfull än någonsin på planet någonstans över Atlanten. Är det inte konstigt? Jo. Rättare sagt Sjukt tillochmed! En väldigt underlig tanke och känsla är det iallafall.
 
Hur är då min status inför USA för tillfället? Jag ska vara ärlig och säga att det inte är på topp. Verkligheten börjar komma ikapp mig och allt har plötsligt börjat kännas mer skrämmande. Troligtvis helt normalt. Jag menar, att vända upp och ner på hela sitt liv är inte något man gör varje dag. Det är klart det känns skrämmande. Men, vad är det värsta som kan hända? Jag vet Inte. Jag tror faktiskt ingenting är så hemskt att det inte är värt att åtminstone ta risken, att ge det ett försök. Eller vad säger ni? 
 
Jag är otroligt stolt över mig själv som faktiskt gör dethär, som vågar utmana mig och släppa greppet om allt som borde hålla mig kvar. Och bara tanken på hur mycket jag skulle gå miste om ifall jag inte hade valt att åka gör att allt känns bättre. Det ska jag bära med mig dom stunderna hemlängtan kommer på besök. 
 
 
Nog om djupa känslor och oroliga tankar. 3-veckor-kvar-kvällen firas med soffmys och film med mig själv. Kändes som ett välbehövligt val. 
 
Ha en fin kväll! 
 
 

"jag kommer sakna så många, varenda en runt omkring mig"

Nej just nu känns det inte speciellt bra. Nedräkningen står på 37 dagar, alltså drygt 5 veckor & för första gången känns allt väldigt jobbigt... Jag har verkligen inte förstått tidigare vad jag är påväg att göra. Flytta. Bort från vänner och familj. Hör ni hur galet det låter?! Även om värdfamiljen känns helt underbar så är det många tankar i huvudet nu att hålla reda på, för det är verkligen inte lätt att lämna sitt liv här hemma.
 
Att faktiskt inse hur många fina människor jag åker ifrån är oerhört jobbigt. Jag kommer sakna alla så fruktansvärt mycket, både de jag känner utan&innantill och de jag inte umgås så ofta med. Jag hoppas hoppas hoppas verkligen klumpen i magen hinner släppa tills jag åker, för jag vill inte sätta mig på flyget med en känsla av ångest eller ånger...
 
 

en träff med underbara utbytesstudenter

Igår mötte jag upp Lisa och Hanna på stan, två andra blivande utbytesstudenter som kommer från Falun, för en fika. Verkligen jätteroligt att få träffa dem och lika roligt var det att få prata med några som har samma stora resa framför sig! 
 
Ibland känner man sig bokstavligen som den drygaste människan på denna jord när man bombaderar sina vänner med allt USA-prat såsom tankar, fakta, förväntningar man har etc. Därför var det så skönt att få prata av sig lite med andra som är lika excited som man själv är!
 
Kvällen tillbringades hos pappa med grillning och mys. Känner att varenda lite stund jag är där nu innan jag åker är värdefull, och speciellt tiden med mina småsyskon. Åååå vad jag kommer sakna mina små kottar! På riktigt, tänk om de inte kommer komma ihåg mig när jag kommer tillbaka? De kommer iallafall växa sjukt mycket när jag är borta. Känns lite konstigt att tänka så, att jag kommer missa ett år av deras liv... Hur som helst så finns ju Skype, tur nog!
 




Nikon D3100

Jag kommer sakna stunder som dessa.

Vilken fin kväll det har varit! Jag ringde några vänner på kvällskvisten för att få promenadsällskap. Jag, Amanda och Olivia vandrade därför ner mot stan där Olivia fortsatte på eget håll och vi andra två fortsatte promenaden hemåt. Så himla mysigt. Vi strosade runt i mysiga kvarter och hade det allmänt bra.
 
Jag insåg verkligen att det är stunder som dessa jag kommer sakna så otroligt mycket i USA. Just dethär med att spontant kunna ringa mina vänner bara för att få umgås en stund, prata lite. Alla dessa småsaker som man tar för givet i vardagen tror jag kommer vara något av det jobbigaste att hantera där borta. Jag har faktiskt inte riktigt tänkt på detta tidigare... Jag får försöka smälta tanken och finna mig i det, även om det känns sorgligt.
 

"Jag är rädd men redo... tror jag"

Full av längtan. Sprallig. Men livrädd. Det går upp och ner just nu varje dag, förmodligen väldigt vanligt. Jag tror det blir så när man inser att det närmar sig, för det närmar sig verkligen. Min syster påpekade här om dagen att det inte är mer än 2 månader kvar. Det går inte riktigt in i mina öron. Jag förstår inte riktigt dom orden. 2 månader? Overkligt på något vis. Det var nyss oktober då jag skickade in anmälan. Allt går så fort... Men, det här händer faktiskt, även om jag har svårt att inse det.
 
Ofta frågar folk hur det känns att behöva klara mig på egen hand, utan familjen och vänner. Mitt svar blir alltid "jag har nog inte att jag riktigt förstått än vad jag gett mig in på" - och det är verkligen sant. Jag har inte förstått. Jag kommer inte förstå heller, förrän jag sitter där på flyget, eller kanske inte ens förrän jag ska somna i en ny säng på andra sidan jorden. Men jag tror det hör till. Hade man varit helt förberedd och orädd inför det som väntar tror jag inte man är redo. Vad tror ni?
 
Weheartit

"ta vara på tiden här hemma med dina nära och kära"

Om exakt en månad njuter jag av min första dag på sommarlovet, och av studentfirande för syster. 
Om exakt 70 dagar sitter jag förmodligen på flyget mellan Sverige och USA och är nervösare, spändare och mer förväntansfull än någonsin. 
 
Det känns så underbart att vara medveten om att allt närmar sig, men samtidigt känner jag en panikkänsla växa inom mig eftersom dagarna bokstavligen bara...försvinner. Just därför har jag bestämt mig för att verkligen ta vara på varje litet ögonblick, dag och stund med både familj, släkt och vänner - så gott jag kan - fram tills då jag åker.
 
Jag tror det är viktigt att leva i nuet och inte lämna livet här hemma "bakom sig" redan nu. Släpp inte taget om dina vänner och familj för tidigt. Visa att du bryr dig om dem medan du faktiskt har chansen, för jag tror det är minst lika viktigt som att ha modet att senare lämna alla för ett år.
 
 

 
Idag har iallafall varit bra på så många vis och jag känner mig glad, över allt. Träden har blommat ut och jag kunde inte motstå att ta en långpromenad med Freddi i det fina vädret efter skolan. ååå det är så fint ute nu!!  
Lättnaden över att tre skolarbeten, som tyngt ner mig är under en lååång tid, är färdiga gör dessutom allting ännu bättre. 
 

"jag ska se till att komma hem som en vinnare, rikare på miljontals vis"

Att åka iväg som jag nu ska, lämna allt och alla bakom mig för ett år, kommer utan tvekan bära på massvis med fantastiska minnen och upplevelser, men jag tror det är viktigt att komma ihåg att det faktiskt inte kommer vara en dans på rosor. Jag har egentligen aldrig varit speciellt orolig, och är inte nu heller för den delen, över att jag inte kommer klara mig igenom året, men motgångar kommer jag säkerligen stöta på då och då. Om jag känner mig själv rätt kommer jag ändå klara det, för jag är inte den som ger upp först av allt, och det är jag stolt över. 
 
Även om mina rädslor är otroligt få i jämförelse med allt jag ser fram emot, så finns dom såklart där och jag tänkte lista dom. Kanske kommer det dyka upp fler rädslor ju närmare inpå resan jag kommer, men jag är glad att jag än så länge inte är speciellt orolig över vad som väntar. 
 
Men, jag är rädd för att...
 
...någon av alla jag bryr mig om här hemma ska råka illa ut eller till och med dö, under tiden jag är borta.
...jag inte kommer klara av att vara i tid till lektionerna i USA eftersom det kan få allvarliga konsekvenser. 
...gå upp massa i vikt när jag är där.
...ingen ska lyssna på mig eller att jag inte ska kunna komma med åsikter (konservativa land..).
...jag inte kommer ta vara på tiden som jag borde om hemlängtan skulle komma över mig.
 
Det händer att folk frågat mig varför jag egentligen vill åka, för att jag kommer ju förlora ett år, missa allt under ett helt år. Om jag fick välja skulle jag vända på det. Jag vinner ett år, ett helt år fullt av erfarenheter, upplevelser och minnen som jag annars aldrig skulle få chansen att ta del av. Jag ska se till att komma hem som en vinnare, rikare på miljontals vis. Och jag vet att jag kommer göra det, även om hemlängtan, ett extra kilo eller en känsla av vilsenhet kommer greppa tag om mig under resans gång.
 
 
 


tankar kring high school

Allt med mitt år i USA kommer säkerligen innebära omställningar, stora förändringar och tuffa utmaningar som jag inte ens kan föreställa mig nu i förhand. Något jag är helt säker på är att skolan kommer bli en väldigt stor förändring, men jag ser fram emot den förändringen, för jag tror att amerikanska high school livet är otroligt kul!
 
Vad jag tror kommer skilja sig mest är
 
~ Storleken. 300 i jämförelse med 1500 säger ju sig självt. Detta betyder ju då även att skolan är större till yta också och det är jag inte van vid. Men ska bli spännande!
 
~ Skolsystemet. Här i Sverige går jag på en friskola med mycket självstudier, och man kan i stort sett röra sig hur och var man vill under lektionstid så länge man pluggar. Ska jag vara ärlig är de flesta lärarna även väldigt snälla när det gäller deadlines etc. vilket jag många gånger varit tacksam över. Eftersom jag är en hopplös tidsoptimist så kommer det bli en stor omställning för mig då amerikanska skolan är mycket striktare på allt vad jag förstått. Regler, deadlines, att vara i tid, vara i klassrummet. Allt kommer förmogligen vara en utmaning för mig i början, men jag ska klara av det även om jag verkligen måste anstränga mig. 
 
~ sammanhållningen/andan. Visst ser man mycket på film och får ofta en felaktig uppfattning om saker, men enligt alla utbytesstudenter som varit iväg stämmer det verkligen hur bra High School Spirit de amerikanska skolorna har. Det kommer säkert kännas som en chock i början eftersom de flesta svenska undomarna är så...stela, men jag ser verkligen fram emot den chocken. En positiv chock! Längtar efter att få uppleva spiriten under skolans alla matcher!
 
~ Respekten. Att tilltala lärare med efternamn kommer förmodligen kännas formellt eller strikt. Kan inte riktigt tänka hur det skulle låta om jag sa efternamnen till mina lärare..
 
 
Kommer säkert stöta på massor med fler krockar i skolan, men jag tänkte att jag kan skriva om det när jag väl är där, när jag får möta alla skillnader i verkligheten.
 
 

jag vet inte vad som väntar men längtar, det gör jag

86 dagar. Längre än så tror jag inte att det är tills det första avresedatumet. Känns helt otänkbart att det kan vara så pass nära tills jag sätter mina fötter i USA. Visst, det är nästan 3 månader dit, men det är ingenting. Ingenting. Jag ska erkänna att jag är livrädd, men just nu är jag trots allt inne i en sån period då jag är så otroligt taggad på att åka iväg. Skulle kunna sätta mig på flyget över atlanten nu, i denna stund, för att möta allt nytt, träffa nya härliga människor och börja leva i det jag drömt om så länge! 
 
Har ni känt den känslan någon gång? Känslan av att se fram emot något så mycket att man blir alldeles lycklig, som att det kryper i hela kroppen och man blir så glad att man bara börjar le och skratta utan anledning? Ungefär så känner jag mig när jag tänker på att jag ska åka som utbytesstudent till USAoch allt jag har framför mig! Ganska lustig känsla, men väldigt härlig.
 
Vad ser ni fram emot? 
 
weheartit.com

en dröm

Inatt drömde jag att EF ringde mig och berättade att jag fått en familj. Jösses vad glad jag blev, i drömmen! Fick dock aldrig veta vart jag skulle bo för dom sa att "vi kan inte berätta mer än sådär förrän den 5 maj" så jag fick fortsätta undra även i drömmen. Det fick mig allafall att undra ännu mer vart jag hamnar och även att inse att samtalet om vart jag ska bo kan komma när som helst, bokstavligen. Väntar och väntar och väntar, samtalet kommer, nån gång...!
 
 
Uppdateringen här är lite låg just nu för skolan tar kål på mig. Inlämningar hit och dit och dessutom har vi massa Nationella prov här framöver. Men det lugnar förhoppningsvis ner sig snart!
 
 
Ha det bra fina ni, 
love

Tidigare inlägg Nyare inlägg